Konfekt - godbitar i mitt liv

Tänkte bara passa på att skriva lite tankar om hur det är att vara gravid innan det är över och jag glömmer bort det.

Även om jag har haft foglossning (meaning jäkligt ont i höfter, bäcken och rygg) sen innan inskrivningen i v. 12, gått upp X antal kilon, blivit uppsvälld som en michelingubbe, känt mig smidig som ett kylskåp, fått humörsvängningar gånger tusen, vaknat  i snitt minst en gång per natt sen början av graviditeten för att gå på toaletten, inte druckit vin eller en endaste cosmo sen februari, haft förvärkar och sammandragningar i flera veckor, blivit magtafsad ständigt och jämt av både folk jag känner och inte känner (fast om de frågar snällt är det ok och ganska mysigt), stått ut med att folk anser sig ha rätten att fritt kalla mig vad de vill (tjockis är de flestas favorit?), lägga sig i min viktuppgång (har du med det att göra?) och utstått allmänt vädrande av åsikter som man till ogravida håller tyst om och drabbats av ännu fler "krämpor" som jag inte minns eller vill nämna här så är det här det bästa jag varit med om!

Det kanske låter konstigt?

Men att personligen vara med om -vad jag tycker- livets största mirakelär helt obytbart!

Att få vara med på denna drygt 9 månader långa resa, märka på kroppen att någon växer där inne, gå på ultraljud och se miraklet som växer, känna de första sparkarna, få höra bebisens hjärtljud, få massvis av positiva kommentarer om både mig och magen, leka med bebisen (peta på magen och den "petar" tillbaka, somna med en lite krabat som rör sig där inne och dela denna upplevelsen med mannen i mitt liv gör det här till det största och mest fantastiska jag någonsin varit med om! Skriver jag mer börjar jag nog lipa...

Ja, jag ville bara få ur mig lite känslor och tankar så att jag aldrig någonsin glömmer bort hur det är att vara gravid.

Är otroligt tacksam över att jag i mitt liv fått vara med om detta åtminstone en gång.

Tänk att detta underbara kommer blir ännu mer underbart när miraklet äntligen kommer till världen.

Wow.

Kärlek.