Studenten
Det var två år sen jag själv sprang runt med vit mössa och jublade av lycka. Vilken underbar dag det var! Jag vet egentligen inte varför jag var så euforisk. Jag har aldrig vantrivts i skolan, tvärtemot, jag längtar efter att börja plugga igen efter min mammaledighet. Men på något sätt var det ett steg mot vuxenlivet, något nytt, något friare.
Det var 25 grader varmt och solsken. Hela klassen samlades för champagnefrukost hemma hos mig innan vi gick vi till skolan för sista gången. När hela klassen fotograferades togs den enda bilden den dagen då jag inte ser helt galet glad ut, försökte skärpa mig vilket resulterade i att jag ser lite småsur ut i studentkatalogen, men det var jag alltså inte! Vi skrev i varandras mössor, åt lunch (tror att det var något grillat?), sedan var det samling i vår aula med sång, musik, tal och jubel! Sedan var det äntligen dags att få gå till klassrummen med fönstrena ut mot bakgården där alla släktingar och vänner stod och få stå där och skrika, jubla och sjunga innan det äntligen var dags att få springa ut!
Vi hade blivit lottade att vara allra sista klassen att springa ut, därför hade vi också fått det bästa fönstret att hänga ut igenom. Vi sprang ut till "Jag vill ha munkar", vet inte riktigt varför, men roligt var det! Efter det försökte jag hitta min familj i myllret av människor. Per Brahegymnasiet hade ungefär 500 nybakade stundenter.
Sedan följde turen på lastbilsflaket genom stan och vi skrek, sjön och jublade ännu mer. Studentmottagningen med släkten efter det, med den godaste buffén jag ätit, jag hade valt varenda rätt helt själv.
Vi 18-snåret, tror jag, var det dags för förfest med klassen för att sedan följas av studentfest för Per Brahes och Erikdalbergs studenter. Jäklar vad varmt och svettigt det var. Och jäklar vad jag dansade. Hade såå otroligt kul. När stället stängde vid tre, blev det påfyllning i magen på Mcdonald's för att sedan dra på efterfest. Var vaken från 5 till 4.30 den dagen. Har aldrig haft så roligt så lång tid i sträck, varken förr eller senare. Visste blev det en ganska blöt dag och natt, men inte så farligt ändå, var liksom bara så lycklig att jag nästan glömde bort att dricka. Den dagen var jag verkligen hög på livet!
Åh. Studenten var en härlig dag!
Åh, vad klumpig jag är på tangenterna, här kommer det jag tänkte skriva:
Nej, men som jag känner nu vill jag vara helt övertygad om att det inte är något fel på barnet. Jag har inte läst något om NUPP (gjorde det nu lite snabbt), och det känns väl nu som att det skulle räcka för oss. Men när jag väntade E kollade vi ju inte kön eller någonting. Jag känner att jag verkligen vill ha superkoll nästa gång.
Det kanske låter grymt att jag verkligen måste ha ett helt friskt barn nästa gång, annars får det vara. Man kanske inte känner så när man väl sitter där, det vet jag inte, men just nu känns det så. Hade det varit första barnet, och vi hade fått ett handikappat barn, då hade man kunnat lägga hela sitt liv på det. Jag hade ägnat all min tid och energi till att ge det barnet allt det behövde. Men eftersom vi vill ha syskonen ganska tätt, så skulle jag tycka det kändes hemskt mot Estridh att "ta i från" henne all den tiden som vi skulle få lägga på det barnet. Resten av livet. Som nr.2 känns det mycket viktigare att barnet är fullt firskt, det är det jag försöker säga (: Med tanke på Esridh. Hon är värd att få lika mycket tid hon, något som jag inte är säker på att jag skulle kunna ge henne om vi fick ett handikappat barn när hon var, säg 1½år.
Men, nu kanske jag går lite händelserna i förväg. Jag vet att det är väldigt liten risk att något sånt skulle hända i min ålder. Men ändå. Hm... Samtidigt skulle jag aldrig kunna stå ut med att få beskedet efter att ha gjort fostervattensprov att barnet var friskt, sen får man missfall. Då har man ju dödat sitt egna barn?! Det är så svårt. Jag antar att om jag var gravid idag, då skulle jag göra ett NUPP-test. Eller så kanske dett rutinultraljud skulle få allting att kännas lugnare när man väl ligger där... Jag vet faktiskt inte.
Men som jag känner idag så vill jag inte riskera någonting.